Joackim Zwahlen & Kompaniet – Min vän tiden

En kylig men ovanligt solig vårdag i Mars beger sig Rampljuset till Stockholm där vi får äran att möta Joackim Zwahlen, frontfiguren i bandet Joackim Zwahlen & Kompaniet. Iklädd en brun mockajacka som han fyndat på second hand och ett par härligt slitna kängor möter han oss med ett stort leende. Vi slår oss ned på ett café i Gamla stan och bara efter ett par minuter känns han, Joackim, som en person man har känt länge. Han berättar historier om hur han och hans barndomskompis tävlade i fingerfärdighet och gehör med sina gitarrer, om sina spelningar en tid tillbaka då livescenen blomstrade i Stockholm stad, om sin kommande skiva och om konstiga möten vid pissoarer.

Zwahlen-3Joackim Zwahlen i möte med Rampljuset

En kylig men ovanligt solig vårdag  i Mars beger sig Rampljuset till Stockholm där vi får äran att möta Joackim Zwahlen, frontfiguren i bandet Joackim Zwahlen & Kompaniet. Iklädd en brun mockajacka som han fyndat på second hand och ett par härligt slitna kängor möter han oss med ett stort leende. Vi slår oss ned på ett café i Gamla stan och bara efter ett par minuter känns han, Joackim, som en person man har känt länge. Han berättar historier om hur han och hans barndomskompis tävlade i fingerfärdighet och gehör med sina gitarrer, om sina spelningar en tid tillbaka då livescenen blomstrade i Stockholm stad, om sin kommande skiva och om konstiga möten vid pissoarer.

Joackim startade sin musikkarriär i punkbandet Out to Lunch när han var runt 14 år gammal. De befann sig mestadels i replokalen men fick iallafall till fyra spelningar under de tre-fyra åren de höll ihop. Under tiden började Joackim skriva svenska låtar för sig själv. En blandning av olika förebilder så som Cornelis och Dylan låg i grunden till dessa. Han beskriver sina låtar som en ventil som inte var menade för någon annans öra än sitt eget under den tiden.

När Joackims punk-period var förbi startade han ett band som hette New Folder tillsammans med en utav sina närmaste vänner. Samma vän som han tidigare tävlat i fingerfärdighet med men som nu blev en given kompanjon i bandet. De släppte en demoskiva och spelade ihop i två år.

”Jag kände att engelskan hindrade mitt uttryck. Jag ville komma närmre i texterna. På något sätt var det skrämmande att börja spela låtar med svenska texter, det kändes som om man hade mer att bevisa på något sätt. Trots att det sista allting handlar om är att bevisa någonting. Jag antar att det är något man brottas med. Det som ska vara prestigelöst och fritt har så nära till motsatsen.”

Idag ackompanjeras Joackims vackra och välskrivna svenska texter av sitt Kompani bestående av totalt sex medlemmar. Jag minns när jag såg dem live på Marie Laveau vintern 2011. De hade precis släppt sin platta och jag fick njuta till ett livfullt framträdande som med klaviatur, fiol, bas, trummor, gitarr samt Joackims härliga stämma gjorde det svårt att stå till. Det är precis rätt sorts musik att dansa in våren till.

Efter ett par välsmakande koppar kaffe beger vi oss till The Liffey och deras källarlokaler. Vi riggar rummet medan Joackim värmer upp sina frusna fingrar med ett härligt klingande gitarrspel. Han har ett uttryck och en känsla som tagen från en proggfilm från 70-talet. Man kan inte annat än älska hans uttryck och personlighet som han tar med sig i sin musik. Det känns så ärligt.

Det som fångar mig mest i Joackims musik är just lyriken. Hans texter är väldigt välarbetade och blir som ett facit för alla de känslor vi inte kunnat sätta ord på. Det är en konst att skriva på svenska men han gör det otroligt bra. Orden i hans texter känns nya trots att jag har hört dem så många gånger förut.

När vi är klara för dagen drar vi och köper en pizza, pratar om livet och om hans yrke som kock på sidan om musiken. Jag undrar om det är något han vill pyssla med i framtiden, om han kan tänka sig att laga käk åt hungriga gäster på en restaurang någonstans i världen. Han svarar att han tycker det är kul, fast nej…

”Jag vill pyssla med musik. Det är ju det jag vill.”

Och det tycker jag han gör alldeles rätt i. Vi kramar om varandra och jag följer de slitna kängorna med blicken när de vandrar iväg längs Slussen, tillsammans med en brun mockajacka och en person som, under dagen, har gjort väldigt stort intryck.

Zwahlen-2

Inga kommentarer än

Lämna ett svar

Hej! Vill du upptäcka nya talangfulla musiker? Kika in här! --> I Rampljuset just nu!